Karins boktips

Mäns våld mot kvinnor är ett ständigt återkommande ämne - tyvärr. Ulrika Jannert Kallenberg berättar sin historia i Det enda jag kan göra är att gå - en brutal och viktig skildring av hur lätt det kan vara att hamna i en våldsam relation och hur svårt det kan vara att lämna den. Ulrika Jannert Kallenberg är född och uppvuxen i Lund men bor numera i Ljungskile. Hon är utbildad litterär översättare men arbetar också som skrivledare och redaktör. Det enda jag kan göra är att gå är hennes andra bok. Det är en självbiografisk skildring av hur det är att leva tillsammans med en man som visar sig vara svartsjuk, kontrollerande och våldsam. Hon möter mannen första gången på en gata i Hannover där hon befinner sig för att studera. Deras första möte sker på en gata i centrum och allt annat runt omkring bleknar i jämförelse. Hon blir störtförälskad i honom och han i henne. Till en början är det bara två helt vanliga unga människor som inte kan tänka på något annat än varandra. De umgås jämt oc

Ragnar Jonassons deckarserie om polisen Hulda Hermansdóttir har gjort succé i Sverige. Själva har jag läst de två första, Mörkret och Ön, men inte den tredje ännu. Byn är däremot en fristående spänningsroman utan Hulda Hermansdóttir men så typiskt Ragnar Jonasson ändå. Han är mästare på att beskriva det hemlighetsfulla och mörka med övernaturliga inslag som jag inbillar mig i bland kan prägla de människor som bor på Islands landsbygd. Handlingen i boken baseras dessutom på Islands mest berömda olösta kriminalfall genom tiderna. Una är småskollärare och arbetar i Reykjavik när hon får syn på en jobbannons. En lärare sökes till två unga flickor som går i skolan i byn Skalar, belägen vid den yttersta toppen av Islands nordöstra halvö. Hon behöver komma bort från sitt liv i Reykjavik där hon dricker för att fly sitt förflutna med en pappa som tog livet av sig när hon var i tonåren. Hon söker jobbet och får det, men det är inte helt lätt att flytta till en by med tio invånare ute i ingens

Suggestivt och kusligt. Susanne Janssons nya bok Vintervatten , som ges ut postumt, utforskar vad sorg, ensamhet och sökandet efter tröst kan göra med människor. Handlingen är förlagd till Orust med en driven historia som kryper innanför skinnet. Susanne Jansson debuterade 2017 med kritikerhyllade Offermossen. En välskriven bok som fick stor uppmärksamhet på grund av att hon tagit ett annorlunda grepp på deckargenren. Vanliga människors liv blandades med en övernaturlig känsla. Handlingen kretsar i den boken kring en våtmark där det sägs att det en gång i tiden offrades människor till gudarna. I nutid kommer den unga biologen Nathalie Ström dit för att göra fältexperiment till sin doktorsavhandling om våtmarker. Då händer det kusliga saker även i nutid. Hennes väg korsas av fotokonstnären Maya Linde som också arbetar som polisfotograf. De både jobbar tillsammans med utredningen som blottar djupa hemligheter både i människornas inre men också i mossen. Samma känsla återkommer i uppföl

I bland påverkas man av det som delas i ens flöde på sociala medier. Jag såg boken Strandläsning av Emily Henry fladdra förbi flera gånger och tyckte den såg lagom lättsam och enkel ut i sommarvärmen. Kanske lite strandläsning rent av även om jag inte är så mycket på stranden utan mest i min trädgård. Boken handlar om Augustus Everett, Gus kallad, som är en hyllad romanförfattare och January Andrews som skriver bästsäljande romanceböcker. Alltså varandra motsatser när det kommer till det litterära. De känner varandra flyktigt sedan skoltiden då January tyckte Gus var en odräglig besserwisser. De båda har alltså inte mycket gemensamt mer än att de bor grannar i varsitt strandhus den här sommaren och på grund av olika skäl har drabbats av skrivkramp. Något de hanterar genom att utmana varandra. Augustus ska skriva en romantisk komedi och January ska skriva nästa stora amerikanska roman, och för det ska hon intervjua en sekt. Men en sak ingår i utmaningen - de får inte bli kära i varandr

Att öppna en ny bok av Håkan Nesser ä r som att öppna en flaska riktigt fint vin. Att läsa är som att ta in vinet i munnen, rulla runt och långsamt svälja. Kvinna med födelsemärke var den första boken jag läste av Nesser. Den kom 1996, och då hade det kommit några böcker redan innan. Sedan dess har jag slukat allt om kommisarie Van Veeteren och hans kollegor i den fiktiva staden Maardam. Jag har läst och tyckt väldigt mycket om böcker som och Piccadilly circus ligger inte i Kumla och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Inga riktiga deckare i den bemärkelsen men ljuvliga i sina berättelser och språk. Efter det har jag följt kommissarie Gunnar Barbarotti, Eva Backman och deras kollegor. I senaste boken De vänsterhäntas förening korsas Van Veeterens och Barbarottis vägar för första och förmodligen sista gången. Nu är Barbarotti tillbaka igen i Den sorgsne busschauffören från Alster. Tidigare akademikern och busschauffören Albin Runge skriver i sina anteckningar att han egentligen in

Efter att ha sett TV-serien Unorthodox på Netflix blev jag nyfiken på chassiderna i New York. När min vän i bokcirkeln föreslog att vi skulle läsa Nina Solomins bok  Ok, amen : om kärlek och fientlighet i chassidernas New York : dokumentär var jag väldigt positiv. Boken har några år på nacken och originalutgåvan kom ut 2001, men väldigt aktuell fortfarande i och med serien på Netflix. Nina Solomin har själv judiskt påbrå och bodde under några år på 1990-talet. Där bodde hon grannar med de männen med tinninglockar och långa rockar, kvinnorna med likadana frisyrer (peruker), långa kjolar och barnen med gammaldags kläder. Hon blir intresserade och försöker få kontakt. Det är inte så populärt för de chassidiska judarna som är minst sagt mycket skeptiska mot världen utanför, den sekulariserade världen som de säger. De lever som i Östeuropa före andra världskriget i en av världens mest moderna städer. Snacka om kulturkrock. Nina Solomin har till en början svårt att få kontakt men till slut l

Att barn far illa och det är vuxenvärlden som ligger bakom är fruktansvärt. Pedofiler och sadister håller till på internet och delar vidrigt material med varandra - hur enkelt som helst. Jag läste om det nyligen i Anders Roslunds Sovsågott. Den här gången är det Johan Brännström som tar sig an ämnet. Han skildrar det mörkaste mörka och en ondska som är så oerhört vidrig i sin debutroman Feber. Brännström tar med mig som läsare till platser på internet jag knappt visste fanns. Det som gör det ännu vidrigare är att det många gånger är helt vanliga människor, med vanliga jobb och familjer, som ligger bakom dessa brott och får utlopp för sina perversa fantasier. Mikaela Sköld är journalist och ensamstående mamma till 12-åriga Vanja. När Vanja får feber och måste vara hemma ensam från skolan ställs Mikaels dåliga samvete på hårda prov. En dag när hon kommer hem från jobbet är Vanja spårlöst försvunnen. Vanja är sjuk, behöver medicin och måste hittas snabbt. Några få spår hittas efter henne